Dag 9 - En riktig toppendag
16 / 2 - 2009 skulle visa sig bli en av de bästa och jobbigaste dagarna i mitt liv. Dagen som jag har tänkt på i ett halvår började med uppstigning strax innan klockan 12 på natten. Tyvärr hade jag knappt sovit en blund i natt eftersom vinden viner som en flygplansmotor och snön piskar så det smäller i tältet. Det var tur att jag hade lagt fram så pass mycket kläder som jag hade gjort, det behövdes minst sagt. Innan vi gav oss iväg emot Uhuru peak, toppen av Kilimanjaro, tvingades vi trots dålig aptit att trycka i oss några kakor för att få lite extra energi. Jag förstod direkt efter avfärd att detta skulle bli enormt tufft och att det skulle krävas något extraordinärt för att klara av det. Guiden berättade att det var extremt dåliga förhållanden och visst var det tufft. Jag har aldrig tidigare mött en sådan kyla och en sådan vind. Vinden gjorde att snön kändes som en läderpiska som ständigt slogs emot kinderna.
Färden gick i totalt mörker och ingen sade någonting. Det var något mystiskt med stämningen, alla kände inom sig att en gastkramande utmaning stod på tröskeln. Vi vandrade pole pole (sakta) med våra pannlampor som gjorde att vi kunde se fötterna framför oss. Efter någon timmes vandring försattes min kropp i en slags trans. Det enda jag såg var fötterna framför mig, det enda jag kände var den enorma värk jag hade i mina förfrusna fingrar och i huvudet fanns bara en sak - toppen. När vi var runt 5000 m.ö.h. började jag bli akut illamående och spydde genast upp det lilla jag hade kvar i magen. Trots blixtrande huvudvärk och illamående var det fortfarande bara en sak som gällde - toppen. Vi vandrade och vandrade och visste i princip ingenting om var vi var eller hur mycket det var kvar, allt vi såg var fötterna framför oss. När man orkade öppna munnen och fråga guiden hur mycket det var kvar blev man bara besviken. Jag frågade en gång och fick svaret fyra timmar kvar till Stella point. Därifrån planar det ut lite och är endast en timme kvar till toppen. När jag trodde det hade gått åtminstone två timmar frågade jag igen. Då fick jag svaret 3 timmar och15 minuter kvar till Stella. Det kändes nästan som att tiden stod stilla. Vi försökte att vila så lite som möjligt och hela tiden ta nya steg emot toppen.
En evighet gick, och sedan ytterliggare en evighet. Jag stannade för att försöka spy upp den sista magsyran som fanns kvar i kroppen och mådde därefter något bättre. Guiden sade att det nu var två timmar kvar till Stella Point. Plötsligt hände något. Det var som att jag hittade en extra knapp någonstans på kroppen där det stod vilja och adrenalin. Jag ökade takten lite och kom in i ett bra tempo. Jag blev mindre illamående och guiden sade till mig: "Now you are strong". Mina Amerikanska kompanjoner hamnade lite på efterkälken och jag pumpade på mot toppen. Jag kände inte längre mina fingrar, vilket oroade mig. Jag stoppade händerna i armhålorna för att vinna lite värme men det hjälpte ingenting. För ett tag sedan kändes allting hopplöst och hela kroppen sade till mig; gå ner. Nu verkade viljan ha övertalat kroppen att hänga med till toppen och ingenting kunde stoppa mig. Guiden uppdaterade mig då och då; 1 h and 40 to Stella.. 1 h and 20 to stella.. Och så fortsatte det. Jag sa till honom att inte jag inte ville stanna vid Stella eftersom jag inte vill komma ur det goda tempot jag hade kommit in i. Min guide William var tyst ett tag så jag frågade honom hur mycket vi hade kvar till Stella. Då sade han; we've already past Stella! Det var alltså mindre än en timme kvar till den stund jag tänkt på i evigheter.
Nu blev marken något planare och kontrasten emot den tidigare branta uppförsbacken gjorde att det kändes som att man vandrade i nerförsbacke. Nu hade jag insett att jag skulle nå toppen och ångade på som en maskin. Höjdsjukan gjorde mig sentimental och tårarna rann längs kinderna och frös sedan till is när jag insåg att jag skulle klara det. Det kändes som att jag nästan sprang mot toppen.
I mörkret kunde jag plötsligt skymta en skylt. Denna skylt hade jag väntat i evigheter på att få se på riktigt. Jag hade sett tusen bilder på google men att se den i verkligheten var en extremt mäktig känsla. Klockan var runt 6 och jag stod nu vid den skylt som sade: "congratulations, you are now at Uhuru peak 5895 amsl". Det är fantastiskt hur en ful träskylt kan vara så vacker. Jag var nu på toppen utav Kilimanjaro och hade förverkligat min stora dröm. På toppen hjälpte William mig att ta några bilder framför skylten. Vi kom upp till toppen i perfekt timing till soluppgången. Det var ännu bättre än vad jag hade tänkt mig, att se solen gå upp över Afrika. Tankarna gick tillbaka till Lejonkungen och "Circle of life" och tårarna blandades med skratt. Ett stort eldklot bortom horisonten steg upp emot skyn och jag ville att detta ögonblick skulle vara för evigt. Tyvärr gör den tunna luften att kroppen mår fruktansvärt dåligt när man är på toppen, därför var jag tvungen att ge mig av neråt efter uppskattningsvis 15 minuter. De 15 minuter jag spenderade på toppen är antagligen de bästa minuterna i hela mitt liv.
Nervägen var även den extremt jobbig. Nu var resans mål avklarat och längtan till att nå toppen förvandlades till hemlängtan. Nu när solen hade gått upp kunde man se det karga landskap man hade gått i. Snön och lavasanden man gick i gjorde att man nästan kunde kasa ner till Barafu camp. I Barafu kände jag en lättnad att vara nere på "fast mark" igen och fick ungefär en timme till att vila, i väntan på mina Amerikanska kompanjoner. De hade till sin stora glädje också nått toppen. Vi slängde i oss något att äta och fortsatte sedan neråt emot Mweka camp, 3100 m.ö.h.
Vandringen ner till Mweka var resans tråkigaste. Alla muskler i kroppen värkte och det ösregnade, så som det bara kan göra i Afrika. Allting blev genomblött och den tidigare snötäckta marken blev till gyttja. Liksom på uppåtvägen gick tiden långsamt och man bara gick och gick i regnet. Vi gick hela vägen ner till regnskogen där vi till slut fick krypa in i våra tält. Det var underbart att få byta till torra kläder och vila benen lite. Vid det här laget hade vi vandrat mer än 15 timmar denna utmattande dag, men det var väl värt det.
I Mweka camp serverades vi en tidig middag. Liksom tidigare värker hela kroppen och man får kämpa för att ens kunna resa sig upp. Jag kan konstatera att tre av mina fingrar har fått köldskador och har svullnat upp, trots att jag hade tre par vantar på min under toppbestigningen. Jag tror aldrig jag har behövt sova så mycket som jag behöver nu, därför tänker jag allaredan (18:20) låta kroppen få den sömn den förtjänar. Imorgon behövs nya krafter för att ta sig ner till Mweka gate där vi skall bli upphämtade och transporterade till hotellet.
Nu sätter jag punkt för en av de bästa dagarna i mitt liv. Lala Salame!
Drömmen är förverkligad!
Jag och min guide William är lyckliga på toppen av Afrikas stolthet.
Totalt täckt av snö och is stoltserar jag på toppen framför världens vackraste soluppgång.
Mina sponsorer fick också följa med mig upp på toppen!
Solen börjar visa sig...
... och snart är världens vackraste soluppgång ett faktum.
Mäktiga glaciärer på toppen.
Projekt Kilimanjaro Dag 8 - Dagen före topparedagen
Nu är det tufft att vara på Kilimanjaro, och det blir tuffare. I morse vaknade jag med diarré och näsblod, en mycket speciell kombination. Efter att ha stoppat toapapper i näsan och tryckt i mig lite Imodium kändes det som tur var något bättre. Som vanligt åt vi frukost och drack te på morgonen och satte sedan av emot Barafu camp, den sista anhalten...
Dagens vandring var föga naturskön. Vi vandrade förbi stenar, stenar, stenar, stenar och stenar. Istället för att bli snöblind blev man nästan lite stenblind. Vid en del ställen kunde man se hur långt som helst framför sig och insåg då hur mycket man hade kvar att vandra, vilket var något frustrerande när huvudet värkte. Dagens vandring gick ändock bra och vi klarade oss utan skråmor upp till campen.
Väl i Barafu camp fick jag en enorm huvudvärk. Det kändes verkligen som att huvudet skulle sprängas så fort jag rörde på det. Jag klämde omedelbums två ipren och drack en massa vatten, vilket gjorde det hela mycket bättre. Denna camp skiljer sig en del ifrån de tidigare. Eftersom det inte finns någon plan mark här uppe så står tälten på plattåer som maximalt rymmer ca 3 tält. Därför har jag och mitt team en helt egen plattå att bo på. Dessutom är här mycket kallare och det springer runder äckliga små möss överallt, så man får vara snabb med att stänga tältet. Aptiten har försvunnit lite nu, vilket är ett resultat av att maten inte håller hög kvalité och såklart höjden. Vid middagen tvingade vi i oss så mycket mat som våra magar klarade av för att ha maximalt med energi till nattens toppbestigning. Efter middagen var jag väldigt noggrann med att planera allt perfekt inför morgondagens toppbestigning. Eftersom det blåser storm och snöar och alla säger att förhållandena inte är de bästa för att nå toppen har jag lagt fram extra mycket kläder till morgondagen. Nervositeten har nu börjat krypa under skinnet och nu är det bara en sak som gäller - att nå toppen.
Att sova, vilket jag skall göra när som helst, kommer inte bli lätt. Vinden viner i tältet, magen är upprorisk och huvudvärken har börjat smyga sig tillbaka. Mössen som kryper under tältet gör det inte enklare, inte heller tanken på vad jag skall göra i natt. Nu går det bara att göra en sak - Hålla alla tummar jag har och plocka fram alla vilja som finns inför nattens bravader.
Nu gäller det... 
På väg uppåt!
Vår egen plattå i sista lägret.
Dit ska jag snart!!
Projekt Kilimanjaro Dag 7 - acklimatiseringsdag
Att klättra över Barranco wall var spännande. Det var väldigt brant och ibland var det svårt att ta sig uppåt, man fick använda både armarna och benen för att klara av det. Vid vissa tillfällen var det brant som in i tusan och där finns ju inte direkt några räcken för att rädda den som snavar på skosnöret. Barranco wall var alltså inget ställe för en höjdrädd att vara på. Jag uppskattar att vandringen till toppen utav Barranco wall tog drygt 2 timmar, det var alltså ingen jättelång vandring. Ändå avnjöt vi en välbehövlig vila på toppen som vi var väl värda. När vi satt på toppen utav Barranco wall hade molnen krupit sig upp så att molntäcket var precis under oss, vilket var väldigt häftigt.
Efter att ha vilat och tryckt i sig en powerbar och några russin började vi vandringen neråt emot Barafu hut. Denna var betydligt lättare än vägen upp och vi kunde njuta av det vackra landskapet. Vandringen ner till campen tog även den drygt två timmar, vi var alltså framme ganska tidigt och kunde äta lunch i campen. Anledningen till att denna dag var så pass kort var att det är den inplanerade acklimatiseringsdagen, en dag för att hjälpa kroppen att anpassa sig till den låga syrehalten och maximera chanserna att ta sig till toppen. Väl framme i mitt tält läste jag snabbt färdigt min bok. När boken var slut hade jag absolut ingenting att göra i tältet, därför gick jag och Amerikanarna på en liten vandringsfärd en bit upp på den stig där vi skall vandra under morgondagen. Vi tog oss till toppen av en liten kulle som inte såg särskilt hög ut, ändå tog vår lilla utflykt 1.5 timmar fram och tillbaka.
Vi kom tillbaka perfekt till eftermiddagste och nötter, något som våra magar tackade för och tog emot. För min del blev det sedan en liten tupplur fram tills dess att middagen var serverad. Matkvalitén har blivit ytterliggare sämre, idag serverades vi till exempel äggsoppa med friterat bröd. Som tur är går maten än dock ned och aptiten är inte allt för dålig. Som tidigare nämnt tappar de vårt drickvatten ifrån bäckar uppe på berget. Detta vatten smakar inte särskilt gott och det är fullt med smuts i det - tur att de kokar vattnet och dödar alla bakterier innan de ger oss det.
Efter middagen bjöds vi återigen på en vacker solnedgång. Detta är antagligen sista natten på berget då jag kommer få en ordentlig nattsömn, därför är min plan att gå och lägga mig riktigt tidigt ikväll. Morgondagen kommer att bestå av vandring till den högsta campen, Karanga hut, 4600 m.ö.h. Därifrån utgår vi sedan imorgonnatt emot toppen så nu börjar det verkligen närma sig.
Nu skall jag ladda mina batterier och få lite viktig sömn, Lala salame!
Barranco wall - en tuff utmaning.
Vacker utsikt genom Karanga Valley.
Häftiga vyer ifrån toppen utav Barranco wall.
Till och med min guide William behövde vila efter att ha bestigit Barranco Wall!
Projekt Kilimanjaro Dag 6 - Ingen söndagspromenad i parken
Den tredje dagen på berget har utan konkurrens varit den jobbigaste hittills. Jag vaknade min vana trogen upp runt 6 och fick te på sängen, eller skall jag säga liggunderlaget? Natten var riktigt kall. Det var frost på morgonen och guiden uppskattade nattens kyla till ca -5 grader. Ändå gick det bättre att sova i natt än förra natten, jag börjar väl vänja mig! Efter den sedvanliga frukosten satte vi på oss våra kängor och begav oss upp emot Lava tower, som var dagens mål. Lava tower ligger på 4600 meters höjd och man går dit för att acklimatisera sig till den höjden. Sedan går man ner igen och övernattar på 3950 m.ö.h. Att ha varit uppe på 4600 meters höjd såhär tidigt på bestigningen är bra för att hjälpa kroppen att anpassa sig till den låga syrehalten, att acklimatisera sig.
Strax efter att vi hade lämnar Shira cave och vi kom upp till runt 4000 m.ö.h försvann all växtlighet. Det är en mycket speciell känsla att vandra i ett landskap som inte har en enda växt, det känns som att man är på månen. Det var riktigt kyligt under vissa delar av dagen och solen var blyg och gömde sig bakom molnen. För första gången började jag känna av att vi var på hög höjd. Upp till Lavatower är det 800 höjdmeter och dessa vandrade vi på 4-5 timmar. Jag hade en huvudvärk som successivt växta sig större ju högre upp vi kom och när vi väl var uppe på Lavatower var huvudet mycket tungt. Vi hade stannat en bit innan Lavatower och ätit lunch och man fick verkligen anstränga sig för att få ner den viktiga maten, aptiten var inte på topp.
När vi väl började gå neråt igen släppte huvudvärken väldigt snabbt och man kände sig genast lättare i kroppen. Det var relativt jobbigt för knäna att gå neråt så jag tog hjälp av mina medtagna stavar (pensionärsvarning). När sedan växter började dyka upp på marken visste vi att vi var nära vår nästa camp Barranco Hut. Vips vad det var dök ett gäng tält upp en bit fram så vi knatade den sista biten och kurade ihop oss i våra tält för en välbehövlig vila. Genast fastnade jag åter igen med Flyga drake och jag lämnade inte den ifrån mig förens det återstod endast 20 sidor och det var dags för middag. Middagen har blivit lite sämre nu vilket är fullt förståeligt. Det är svårt att hålla bröd och kyckling färskt när man inte har kylskåp eller något annat att tillgå. Tyvärr klarnade vädret inte upp efter middagen som det gjort de tidigare kvällarna. Därför missade vi det fantastiska stjärnsceneri vi bjudits de tidigare två kvällarna, men sånt är livet!
Denna dag har som sagt varit den tuffaste för kroppen. Detta har resulterat i en något sliten Henrik som ligger i tältet och skriver i sin lilla anteckningsbok. Det är nog bäst att låta kroppen vila nu inför morgondagen, alla hjärtans dag! Imorgon är det acklimatiseringsdag och vandringen har utlovats vara ganska enkel.
Nu är det dags att säga godnatt - Godnatt!
Morgonensolen presenterade sig på toppen utav Mt Meru.
När det var frost passade jag på att klottra lite på tältet...
Som att vandra på månen!
Toppen närmar sig sakta men säkert.
Äntligen uppe på Lava tower! På denna bild mår jag mindre bra.
Projekt Kilimanjaro Dag 5 - Skiftande klimat
Det gick hyffsat bra att sova, det blev nog några timmar trots allt. Det kommer nog ta ett litet tag att vänja sig, det är ju trots allt mycket kallt på nätterna och jag har inte sovit i tält på väldigt många år. Morgonen fortsatte med frukost i food-tent och sedan satte vi av emot nästa anhalt, Shira Cave. Den första delen av vandringen var väldigt brant och stenig och det var inte helt enkelt att ta sig framåt. Solen lös på som aldrig förr och jag fick använda min solkräm med jämna mellanrum för att inte bränna mig. Till vänster om oss kunde vi skymta häftiga Mt Meru som "bara" är 4600 meter högt, en häftig syn.
När man vandrar konstant en hel förmiddag blir man snabbt väldigt hungrig, därför var det med kurrande magar vi satte oss för att äta när halva sträckan var avklarad. I samband med denna underbara måltid började moln dyka upp runt omkring oss och till slut var vi som mitt inne i en dimma. Dessutom hade landskapet vi vandrade i gått ifrån att vara djungel till att bli ett glest landskap med bara ett fåtal träd. När vi hade mättat våra magar fortsatte vår vandring igenom molnen och miljön utvecklades ännu mer till ett mystiskt landskap med döda träd, lav som hängde ifrån stenar och växter och kråkor som flög runder lite här och var. Vi skämtade, om än med lite seriösa undertoner, om att det kändes som att vi var Frodo och hans bröderskap som var på väg till Mordor med Härskarringen. Det kändes verkligen som att vi hade börjat i vackra Fylke som var grönt och frodigt och nu, när miljön skiftade till detta mystiska landskap, hade vi börjat närma oss Mordor och Dommedagsberget. Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vilket landskap som var häftigast, båda hade sin egen charm.
Den andra delen av vandringen var inte lika brant som den första utan nu var det istället de branta sluttningarna som var precis bredvid vår led som var hotet. På vissa ställen var det tur att jag inte är särskilt höjdrädd, det var högt!
Efter att marken planades ut ytterligare var vi äntligen framme vid Shira cave. Denna camp var helt annorlunda till den förra. Det var knappt någon växtlighet på campen och alla tält låg som utspridda på en stor plätt. Jag slängde mig direkt på mitt liggunderlag i tältet och plockade fram min medtagna bok Flyga drake. När jag väl hade börjat läsa var det kört, jag kunde inte sluta. Fram till middagen hade jag hunnit läsa över hundra sidor ur denna hänförande bok. Middagen var bra idag igen och fick precis som igår en bra avslutning. Den här gången var det inte en fin stjärnhimmel utan en döcool solnedgång. Precis när solen gick ner sprack det tjocka molntäcket upp vilket gav det hela en fräsig effekt, mycket vackert. Sedan följde samma stjärnhimmel som gårdagen erbjöd och nu ligger jag här med pennan i högsta hugg och bara en sak kvar att skriva - Godnatt!
Det fikastället är lite bättre än Espressohouse skulle jag säga..
Vi passerade Simbas, Mufasas, Lalas, Rafikis och de andra lejonkungenfigurernas klippa på vägen.
Den fantastiska solnedgången förgyllde min kväll.
Det var magiskt att se solen gå ner tillsammans med molnen över de omkringliggande topparna.
Projekt Kilimanjaro Dag 4 - Början på det roliga
Dagen började med uppstigning, utcheckning från hotell och invägning av bagage (man får max ta med 15 kilo). Sedan hämtade en transfer upp oss för att ta oss till Machame Gate 1800 m.ö.h. Väl där var det dags att köra igång. Jag lämnade ifrån mig min väska till en porter, slängde ryggsäcken över ryggen och tillsammans med min grupp om 3 personer, jag och 2 dunderschysta amerikaner, satte vi av emot Machame Hut, 3000 mö.h. Dagens vandring har varit fantastiskt vacker. Vi har gått genom regnskog av den karraktär att man nästan bara tror att den finns på film. Otroligt vackert! Vi gick bland skyhöga träd, lianer, fågelljud och solstrålar som letade sig genom trädkronorna lite då och då. I slutat av dagen skiftade växtligheten litegrann till följd av den höga höjden. Regnskogen som tidigare hade varit så tät att det hade varit omöjligt att gå igenom den utav en machete blev lite tunnare och inte lika fuktig.
När vi kom fram till Machame Hut var redan tälten uppslagna och vi utslagna. Dagens vandring tog cirka 6 timmar, men tiden går faktiskt ganska snabbt här uppe.
Vi blir verkligen bortskämda av personalen här uppe, efter en liten vila fick vi dricke te och äta popcorn, mumsigt! Efter detta utforskade jag och mina nya Amerikanska vänner området och tog en liten promenad. Vädret är klart så man kan skymta toppen i fjärran, det är sjukt långt kvar att gå!! Efter utforskning och en del vila var det dags för den första middagen på berget. Alla fördomar jag haft om det maten här uppe på berget sprack, det var mycket bättre än väntat! Stekt potatis med någon sås och lite annat gott till gick ner lätt som en plätt. Faktum är att maten här på berget har hitills varit lika bra som den på hotellet. Jag har haft en väldig tur som har hamnat i ett så pass gott sälskap som jag gjort, Amerikanarna och jag är redan tajta och pratar på som bara den. Vi satt ett bra tag runt middagsbordet och när vi gick ut ur "food-tent" var det helt mörkt. Det var inte ett moln på himlen så stjärnorna lyste klart, och vilken stjärnhimmel det var! Jag uppskattar det till minst 10 gånger så många stjärnor som den aldra finaste stjärnhimlen vi kan få hemma i Sverige - magiskt. Det var dessutom fullmåne igår så månen är sånär som på full. Efter maten var det dags för mig att återgå till ensamheten i mitt tält. Efter några korta förberedelser inför morgondagens vandring drog jag på mig lite extra kläder inför en kall natt och kröp ner i min fluffiga sovsäck för första gången. Och nu ligger jag här med skrivkramp och pennan i högsta hugg. Trots att klockan inte är mer än 19:30 lokal tid är jag helt slut, vandringen tär på kroppen. Därför är det dags för mig att släcka ficklampan, sluta ögonen och hoppas på en god natts sömn. Lala salame! (godnatt på swahili).
Machame gate - här gick startskottet på mitt äventyr!
På väg att ta oss igenom den täta och vackra regnskogen!
Mina nyvunna Amerikanska vänner hade nyss lärt sig innebörden av att fika
Mitt oerhört lyxiga boende under en hel vecka...
