Dag 9 - En riktig toppendag
16 / 2 - 2009 skulle visa sig bli en av de bästa och jobbigaste dagarna i mitt liv. Dagen som jag har tänkt på i ett halvår började med uppstigning strax innan klockan 12 på natten. Tyvärr hade jag knappt sovit en blund i natt eftersom vinden viner som en flygplansmotor och snön piskar så det smäller i tältet. Det var tur att jag hade lagt fram så pass mycket kläder som jag hade gjort, det behövdes minst sagt. Innan vi gav oss iväg emot Uhuru peak, toppen av Kilimanjaro, tvingades vi trots dålig aptit att trycka i oss några kakor för att få lite extra energi. Jag förstod direkt efter avfärd att detta skulle bli enormt tufft och att det skulle krävas något extraordinärt för att klara av det. Guiden berättade att det var extremt dåliga förhållanden och visst var det tufft. Jag har aldrig tidigare mött en sådan kyla och en sådan vind. Vinden gjorde att snön kändes som en läderpiska som ständigt slogs emot kinderna.
Färden gick i totalt mörker och ingen sade någonting. Det var något mystiskt med stämningen, alla kände inom sig att en gastkramande utmaning stod på tröskeln. Vi vandrade pole pole (sakta) med våra pannlampor som gjorde att vi kunde se fötterna framför oss. Efter någon timmes vandring försattes min kropp i en slags trans. Det enda jag såg var fötterna framför mig, det enda jag kände var den enorma värk jag hade i mina förfrusna fingrar och i huvudet fanns bara en sak - toppen. När vi var runt 5000 m.ö.h. började jag bli akut illamående och spydde genast upp det lilla jag hade kvar i magen. Trots blixtrande huvudvärk och illamående var det fortfarande bara en sak som gällde - toppen. Vi vandrade och vandrade och visste i princip ingenting om var vi var eller hur mycket det var kvar, allt vi såg var fötterna framför oss. När man orkade öppna munnen och fråga guiden hur mycket det var kvar blev man bara besviken. Jag frågade en gång och fick svaret fyra timmar kvar till Stella point. Därifrån planar det ut lite och är endast en timme kvar till toppen. När jag trodde det hade gått åtminstone två timmar frågade jag igen. Då fick jag svaret 3 timmar och15 minuter kvar till Stella. Det kändes nästan som att tiden stod stilla. Vi försökte att vila så lite som möjligt och hela tiden ta nya steg emot toppen.
En evighet gick, och sedan ytterliggare en evighet. Jag stannade för att försöka spy upp den sista magsyran som fanns kvar i kroppen och mådde därefter något bättre. Guiden sade att det nu var två timmar kvar till Stella Point. Plötsligt hände något. Det var som att jag hittade en extra knapp någonstans på kroppen där det stod vilja och adrenalin. Jag ökade takten lite och kom in i ett bra tempo. Jag blev mindre illamående och guiden sade till mig: "Now you are strong". Mina Amerikanska kompanjoner hamnade lite på efterkälken och jag pumpade på mot toppen. Jag kände inte längre mina fingrar, vilket oroade mig. Jag stoppade händerna i armhålorna för att vinna lite värme men det hjälpte ingenting. För ett tag sedan kändes allting hopplöst och hela kroppen sade till mig; gå ner. Nu verkade viljan ha övertalat kroppen att hänga med till toppen och ingenting kunde stoppa mig. Guiden uppdaterade mig då och då; 1 h and 40 to Stella.. 1 h and 20 to stella.. Och så fortsatte det. Jag sa till honom att inte jag inte ville stanna vid Stella eftersom jag inte vill komma ur det goda tempot jag hade kommit in i. Min guide William var tyst ett tag så jag frågade honom hur mycket vi hade kvar till Stella. Då sade han; we've already past Stella! Det var alltså mindre än en timme kvar till den stund jag tänkt på i evigheter.
Nu blev marken något planare och kontrasten emot den tidigare branta uppförsbacken gjorde att det kändes som att man vandrade i nerförsbacke. Nu hade jag insett att jag skulle nå toppen och ångade på som en maskin. Höjdsjukan gjorde mig sentimental och tårarna rann längs kinderna och frös sedan till is när jag insåg att jag skulle klara det. Det kändes som att jag nästan sprang mot toppen.
I mörkret kunde jag plötsligt skymta en skylt. Denna skylt hade jag väntat i evigheter på att få se på riktigt. Jag hade sett tusen bilder på google men att se den i verkligheten var en extremt mäktig känsla. Klockan var runt 6 och jag stod nu vid den skylt som sade: "congratulations, you are now at Uhuru peak 5895 amsl". Det är fantastiskt hur en ful träskylt kan vara så vacker. Jag var nu på toppen utav Kilimanjaro och hade förverkligat min stora dröm. På toppen hjälpte William mig att ta några bilder framför skylten. Vi kom upp till toppen i perfekt timing till soluppgången. Det var ännu bättre än vad jag hade tänkt mig, att se solen gå upp över Afrika. Tankarna gick tillbaka till Lejonkungen och "Circle of life" och tårarna blandades med skratt. Ett stort eldklot bortom horisonten steg upp emot skyn och jag ville att detta ögonblick skulle vara för evigt. Tyvärr gör den tunna luften att kroppen mår fruktansvärt dåligt när man är på toppen, därför var jag tvungen att ge mig av neråt efter uppskattningsvis 15 minuter. De 15 minuter jag spenderade på toppen är antagligen de bästa minuterna i hela mitt liv.
Nervägen var även den extremt jobbig. Nu var resans mål avklarat och längtan till att nå toppen förvandlades till hemlängtan. Nu när solen hade gått upp kunde man se det karga landskap man hade gått i. Snön och lavasanden man gick i gjorde att man nästan kunde kasa ner till Barafu camp. I Barafu kände jag en lättnad att vara nere på "fast mark" igen och fick ungefär en timme till att vila, i väntan på mina Amerikanska kompanjoner. De hade till sin stora glädje också nått toppen. Vi slängde i oss något att äta och fortsatte sedan neråt emot Mweka camp, 3100 m.ö.h.
Vandringen ner till Mweka var resans tråkigaste. Alla muskler i kroppen värkte och det ösregnade, så som det bara kan göra i Afrika. Allting blev genomblött och den tidigare snötäckta marken blev till gyttja. Liksom på uppåtvägen gick tiden långsamt och man bara gick och gick i regnet. Vi gick hela vägen ner till regnskogen där vi till slut fick krypa in i våra tält. Det var underbart att få byta till torra kläder och vila benen lite. Vid det här laget hade vi vandrat mer än 15 timmar denna utmattande dag, men det var väl värt det.
I Mweka camp serverades vi en tidig middag. Liksom tidigare värker hela kroppen och man får kämpa för att ens kunna resa sig upp. Jag kan konstatera att tre av mina fingrar har fått köldskador och har svullnat upp, trots att jag hade tre par vantar på min under toppbestigningen. Jag tror aldrig jag har behövt sova så mycket som jag behöver nu, därför tänker jag allaredan (18:20) låta kroppen få den sömn den förtjänar. Imorgon behövs nya krafter för att ta sig ner till Mweka gate där vi skall bli upphämtade och transporterade till hotellet.
Nu sätter jag punkt för en av de bästa dagarna i mitt liv. Lala Salame!
Drömmen är förverkligad!
Jag och min guide William är lyckliga på toppen av Afrikas stolthet.
Totalt täckt av snö och is stoltserar jag på toppen framför världens vackraste soluppgång.
Mina sponsorer fick också följa med mig upp på toppen!
Solen börjar visa sig...
... och snart är världens vackraste soluppgång ett faktum.
Mäktiga glaciärer på toppen.
Projekt Kilimanjaro Dag 8 - Dagen före topparedagen
Nu är det tufft att vara på Kilimanjaro, och det blir tuffare. I morse vaknade jag med diarré och näsblod, en mycket speciell kombination. Efter att ha stoppat toapapper i näsan och tryckt i mig lite Imodium kändes det som tur var något bättre. Som vanligt åt vi frukost och drack te på morgonen och satte sedan av emot Barafu camp, den sista anhalten...
Dagens vandring var föga naturskön. Vi vandrade förbi stenar, stenar, stenar, stenar och stenar. Istället för att bli snöblind blev man nästan lite stenblind. Vid en del ställen kunde man se hur långt som helst framför sig och insåg då hur mycket man hade kvar att vandra, vilket var något frustrerande när huvudet värkte. Dagens vandring gick ändock bra och vi klarade oss utan skråmor upp till campen.
Väl i Barafu camp fick jag en enorm huvudvärk. Det kändes verkligen som att huvudet skulle sprängas så fort jag rörde på det. Jag klämde omedelbums två ipren och drack en massa vatten, vilket gjorde det hela mycket bättre. Denna camp skiljer sig en del ifrån de tidigare. Eftersom det inte finns någon plan mark här uppe så står tälten på plattåer som maximalt rymmer ca 3 tält. Därför har jag och mitt team en helt egen plattå att bo på. Dessutom är här mycket kallare och det springer runder äckliga små möss överallt, så man får vara snabb med att stänga tältet. Aptiten har försvunnit lite nu, vilket är ett resultat av att maten inte håller hög kvalité och såklart höjden. Vid middagen tvingade vi i oss så mycket mat som våra magar klarade av för att ha maximalt med energi till nattens toppbestigning. Efter middagen var jag väldigt noggrann med att planera allt perfekt inför morgondagens toppbestigning. Eftersom det blåser storm och snöar och alla säger att förhållandena inte är de bästa för att nå toppen har jag lagt fram extra mycket kläder till morgondagen. Nervositeten har nu börjat krypa under skinnet och nu är det bara en sak som gäller - att nå toppen.
Att sova, vilket jag skall göra när som helst, kommer inte bli lätt. Vinden viner i tältet, magen är upprorisk och huvudvärken har börjat smyga sig tillbaka. Mössen som kryper under tältet gör det inte enklare, inte heller tanken på vad jag skall göra i natt. Nu går det bara att göra en sak - Hålla alla tummar jag har och plocka fram alla vilja som finns inför nattens bravader.
Nu gäller det... 
På väg uppåt!
Vår egen plattå i sista lägret.
Dit ska jag snart!!
Projekt Kilimanjaro Dag 7 - acklimatiseringsdag
Att klättra över Barranco wall var spännande. Det var väldigt brant och ibland var det svårt att ta sig uppåt, man fick använda både armarna och benen för att klara av det. Vid vissa tillfällen var det brant som in i tusan och där finns ju inte direkt några räcken för att rädda den som snavar på skosnöret. Barranco wall var alltså inget ställe för en höjdrädd att vara på. Jag uppskattar att vandringen till toppen utav Barranco wall tog drygt 2 timmar, det var alltså ingen jättelång vandring. Ändå avnjöt vi en välbehövlig vila på toppen som vi var väl värda. När vi satt på toppen utav Barranco wall hade molnen krupit sig upp så att molntäcket var precis under oss, vilket var väldigt häftigt.
Efter att ha vilat och tryckt i sig en powerbar och några russin började vi vandringen neråt emot Barafu hut. Denna var betydligt lättare än vägen upp och vi kunde njuta av det vackra landskapet. Vandringen ner till campen tog även den drygt två timmar, vi var alltså framme ganska tidigt och kunde äta lunch i campen. Anledningen till att denna dag var så pass kort var att det är den inplanerade acklimatiseringsdagen, en dag för att hjälpa kroppen att anpassa sig till den låga syrehalten och maximera chanserna att ta sig till toppen. Väl framme i mitt tält läste jag snabbt färdigt min bok. När boken var slut hade jag absolut ingenting att göra i tältet, därför gick jag och Amerikanarna på en liten vandringsfärd en bit upp på den stig där vi skall vandra under morgondagen. Vi tog oss till toppen av en liten kulle som inte såg särskilt hög ut, ändå tog vår lilla utflykt 1.5 timmar fram och tillbaka.
Vi kom tillbaka perfekt till eftermiddagste och nötter, något som våra magar tackade för och tog emot. För min del blev det sedan en liten tupplur fram tills dess att middagen var serverad. Matkvalitén har blivit ytterliggare sämre, idag serverades vi till exempel äggsoppa med friterat bröd. Som tur är går maten än dock ned och aptiten är inte allt för dålig. Som tidigare nämnt tappar de vårt drickvatten ifrån bäckar uppe på berget. Detta vatten smakar inte särskilt gott och det är fullt med smuts i det - tur att de kokar vattnet och dödar alla bakterier innan de ger oss det.
Efter middagen bjöds vi återigen på en vacker solnedgång. Detta är antagligen sista natten på berget då jag kommer få en ordentlig nattsömn, därför är min plan att gå och lägga mig riktigt tidigt ikväll. Morgondagen kommer att bestå av vandring till den högsta campen, Karanga hut, 4600 m.ö.h. Därifrån utgår vi sedan imorgonnatt emot toppen så nu börjar det verkligen närma sig.
Nu skall jag ladda mina batterier och få lite viktig sömn, Lala salame!
Barranco wall - en tuff utmaning.
Vacker utsikt genom Karanga Valley.
Häftiga vyer ifrån toppen utav Barranco wall.
Till och med min guide William behövde vila efter att ha bestigit Barranco Wall!
Projekt Kilimanjaro Dag 6 - Ingen söndagspromenad i parken
Den tredje dagen på berget har utan konkurrens varit den jobbigaste hittills. Jag vaknade min vana trogen upp runt 6 och fick te på sängen, eller skall jag säga liggunderlaget? Natten var riktigt kall. Det var frost på morgonen och guiden uppskattade nattens kyla till ca -5 grader. Ändå gick det bättre att sova i natt än förra natten, jag börjar väl vänja mig! Efter den sedvanliga frukosten satte vi på oss våra kängor och begav oss upp emot Lava tower, som var dagens mål. Lava tower ligger på 4600 meters höjd och man går dit för att acklimatisera sig till den höjden. Sedan går man ner igen och övernattar på 3950 m.ö.h. Att ha varit uppe på 4600 meters höjd såhär tidigt på bestigningen är bra för att hjälpa kroppen att anpassa sig till den låga syrehalten, att acklimatisera sig.
Strax efter att vi hade lämnar Shira cave och vi kom upp till runt 4000 m.ö.h försvann all växtlighet. Det är en mycket speciell känsla att vandra i ett landskap som inte har en enda växt, det känns som att man är på månen. Det var riktigt kyligt under vissa delar av dagen och solen var blyg och gömde sig bakom molnen. För första gången började jag känna av att vi var på hög höjd. Upp till Lavatower är det 800 höjdmeter och dessa vandrade vi på 4-5 timmar. Jag hade en huvudvärk som successivt växta sig större ju högre upp vi kom och när vi väl var uppe på Lavatower var huvudet mycket tungt. Vi hade stannat en bit innan Lavatower och ätit lunch och man fick verkligen anstränga sig för att få ner den viktiga maten, aptiten var inte på topp.
När vi väl började gå neråt igen släppte huvudvärken väldigt snabbt och man kände sig genast lättare i kroppen. Det var relativt jobbigt för knäna att gå neråt så jag tog hjälp av mina medtagna stavar (pensionärsvarning). När sedan växter började dyka upp på marken visste vi att vi var nära vår nästa camp Barranco Hut. Vips vad det var dök ett gäng tält upp en bit fram så vi knatade den sista biten och kurade ihop oss i våra tält för en välbehövlig vila. Genast fastnade jag åter igen med Flyga drake och jag lämnade inte den ifrån mig förens det återstod endast 20 sidor och det var dags för middag. Middagen har blivit lite sämre nu vilket är fullt förståeligt. Det är svårt att hålla bröd och kyckling färskt när man inte har kylskåp eller något annat att tillgå. Tyvärr klarnade vädret inte upp efter middagen som det gjort de tidigare kvällarna. Därför missade vi det fantastiska stjärnsceneri vi bjudits de tidigare två kvällarna, men sånt är livet!
Denna dag har som sagt varit den tuffaste för kroppen. Detta har resulterat i en något sliten Henrik som ligger i tältet och skriver i sin lilla anteckningsbok. Det är nog bäst att låta kroppen vila nu inför morgondagen, alla hjärtans dag! Imorgon är det acklimatiseringsdag och vandringen har utlovats vara ganska enkel.
Nu är det dags att säga godnatt - Godnatt!
Morgonensolen presenterade sig på toppen utav Mt Meru.
När det var frost passade jag på att klottra lite på tältet...
Som att vandra på månen!
Toppen närmar sig sakta men säkert.
Äntligen uppe på Lava tower! På denna bild mår jag mindre bra.
Projekt Kilimanjaro Dag 5 - Skiftande klimat
Det gick hyffsat bra att sova, det blev nog några timmar trots allt. Det kommer nog ta ett litet tag att vänja sig, det är ju trots allt mycket kallt på nätterna och jag har inte sovit i tält på väldigt många år. Morgonen fortsatte med frukost i food-tent och sedan satte vi av emot nästa anhalt, Shira Cave. Den första delen av vandringen var väldigt brant och stenig och det var inte helt enkelt att ta sig framåt. Solen lös på som aldrig förr och jag fick använda min solkräm med jämna mellanrum för att inte bränna mig. Till vänster om oss kunde vi skymta häftiga Mt Meru som "bara" är 4600 meter högt, en häftig syn.
När man vandrar konstant en hel förmiddag blir man snabbt väldigt hungrig, därför var det med kurrande magar vi satte oss för att äta när halva sträckan var avklarad. I samband med denna underbara måltid började moln dyka upp runt omkring oss och till slut var vi som mitt inne i en dimma. Dessutom hade landskapet vi vandrade i gått ifrån att vara djungel till att bli ett glest landskap med bara ett fåtal träd. När vi hade mättat våra magar fortsatte vår vandring igenom molnen och miljön utvecklades ännu mer till ett mystiskt landskap med döda träd, lav som hängde ifrån stenar och växter och kråkor som flög runder lite här och var. Vi skämtade, om än med lite seriösa undertoner, om att det kändes som att vi var Frodo och hans bröderskap som var på väg till Mordor med Härskarringen. Det kändes verkligen som att vi hade börjat i vackra Fylke som var grönt och frodigt och nu, när miljön skiftade till detta mystiska landskap, hade vi börjat närma oss Mordor och Dommedagsberget. Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vilket landskap som var häftigast, båda hade sin egen charm.
Den andra delen av vandringen var inte lika brant som den första utan nu var det istället de branta sluttningarna som var precis bredvid vår led som var hotet. På vissa ställen var det tur att jag inte är särskilt höjdrädd, det var högt!
Efter att marken planades ut ytterligare var vi äntligen framme vid Shira cave. Denna camp var helt annorlunda till den förra. Det var knappt någon växtlighet på campen och alla tält låg som utspridda på en stor plätt. Jag slängde mig direkt på mitt liggunderlag i tältet och plockade fram min medtagna bok Flyga drake. När jag väl hade börjat läsa var det kört, jag kunde inte sluta. Fram till middagen hade jag hunnit läsa över hundra sidor ur denna hänförande bok. Middagen var bra idag igen och fick precis som igår en bra avslutning. Den här gången var det inte en fin stjärnhimmel utan en döcool solnedgång. Precis när solen gick ner sprack det tjocka molntäcket upp vilket gav det hela en fräsig effekt, mycket vackert. Sedan följde samma stjärnhimmel som gårdagen erbjöd och nu ligger jag här med pennan i högsta hugg och bara en sak kvar att skriva - Godnatt!
Det fikastället är lite bättre än Espressohouse skulle jag säga..
Vi passerade Simbas, Mufasas, Lalas, Rafikis och de andra lejonkungenfigurernas klippa på vägen.
Den fantastiska solnedgången förgyllde min kväll.
Det var magiskt att se solen gå ner tillsammans med molnen över de omkringliggande topparna.
Projekt Kilimanjaro Dag 4 - Början på det roliga
Dagen började med uppstigning, utcheckning från hotell och invägning av bagage (man får max ta med 15 kilo). Sedan hämtade en transfer upp oss för att ta oss till Machame Gate 1800 m.ö.h. Väl där var det dags att köra igång. Jag lämnade ifrån mig min väska till en porter, slängde ryggsäcken över ryggen och tillsammans med min grupp om 3 personer, jag och 2 dunderschysta amerikaner, satte vi av emot Machame Hut, 3000 mö.h. Dagens vandring har varit fantastiskt vacker. Vi har gått genom regnskog av den karraktär att man nästan bara tror att den finns på film. Otroligt vackert! Vi gick bland skyhöga träd, lianer, fågelljud och solstrålar som letade sig genom trädkronorna lite då och då. I slutat av dagen skiftade växtligheten litegrann till följd av den höga höjden. Regnskogen som tidigare hade varit så tät att det hade varit omöjligt att gå igenom den utav en machete blev lite tunnare och inte lika fuktig.
När vi kom fram till Machame Hut var redan tälten uppslagna och vi utslagna. Dagens vandring tog cirka 6 timmar, men tiden går faktiskt ganska snabbt här uppe.
Vi blir verkligen bortskämda av personalen här uppe, efter en liten vila fick vi dricke te och äta popcorn, mumsigt! Efter detta utforskade jag och mina nya Amerikanska vänner området och tog en liten promenad. Vädret är klart så man kan skymta toppen i fjärran, det är sjukt långt kvar att gå!! Efter utforskning och en del vila var det dags för den första middagen på berget. Alla fördomar jag haft om det maten här uppe på berget sprack, det var mycket bättre än väntat! Stekt potatis med någon sås och lite annat gott till gick ner lätt som en plätt. Faktum är att maten här på berget har hitills varit lika bra som den på hotellet. Jag har haft en väldig tur som har hamnat i ett så pass gott sälskap som jag gjort, Amerikanarna och jag är redan tajta och pratar på som bara den. Vi satt ett bra tag runt middagsbordet och när vi gick ut ur "food-tent" var det helt mörkt. Det var inte ett moln på himlen så stjärnorna lyste klart, och vilken stjärnhimmel det var! Jag uppskattar det till minst 10 gånger så många stjärnor som den aldra finaste stjärnhimlen vi kan få hemma i Sverige - magiskt. Det var dessutom fullmåne igår så månen är sånär som på full. Efter maten var det dags för mig att återgå till ensamheten i mitt tält. Efter några korta förberedelser inför morgondagens vandring drog jag på mig lite extra kläder inför en kall natt och kröp ner i min fluffiga sovsäck för första gången. Och nu ligger jag här med skrivkramp och pennan i högsta hugg. Trots att klockan inte är mer än 19:30 lokal tid är jag helt slut, vandringen tär på kroppen. Därför är det dags för mig att släcka ficklampan, sluta ögonen och hoppas på en god natts sömn. Lala salame! (godnatt på swahili).
Machame gate - här gick startskottet på mitt äventyr!
På väg att ta oss igenom den täta och vackra regnskogen!
Mina nyvunna Amerikanska vänner hade nyss lärt sig innebörden av att fika
Mitt oerhört lyxiga boende under en hel vecka...
Projekt Kilimanjaro Dag 3 - Väntan
På vanliga semestrar brukar hotellfrukosten vara bland det bästa på hela resan. Men som ni vet är detta ingen vanlig semester så därför kunde ju inte heller hotellfrukosten vara särskilt njutbar. Det fanns flera olika sorters bröd att välja på, plus stekta potatisar. Dessutom fick vi pannkakor. Tyvärr fanns det ingenting att ha till något utav detta. Ingen marmelad eller ens smör till brödet, ingen sås till potatisen och ingen sylt eller socker att ha till pannkakorna. Det enda som serverades på frukostbordet som inte var av torr karaktär var det lokalt odlade kaffet som faktiskt smakar toppengott! Tur att jag inte är speciellt kräsen...
Efter frukosten sprang jag upp till rummet för att sova en stund till - jag var tvungen att kompensera för den dåliga nattsömn jag fått tack vare hotellets enorma lyhördhet. När jag vaknade upp hade jag sovit bort hela förmiddagen och det var dags att äta lunch. Det blev till att upp och hoppa för att snabbt hinna ner till restaurangen. Vid lunchen satt jag bredvid ett gäng Sydafrikaner som alldelles nyligen hade kommit tillbaka ifrån berget. De var väldigt slitna och firade sin bestigning med att köpa väldigt mycket öl, som jag fick hjälpa dem att dricka upp. Sydafrikanerna var superschysta och ena riktiga entertainers. De tyckte att jag skulle ha ett camelback drinking system och en massa olika tabletter som de rekomenderade. Detta resulterade i att jag fick allt detta av dem, dunderschyst!
När klockan hade hunnit bli 5 var det dags för briefing om bestigningen. Jag vill inte påstå att Afrikaner är särskilt skickliga på att hålla koll på klockan, briefingen började inte förens halv 7. När det väl började fick jag träffa min guide, William Dickson, som jag skall gå med resten av veckan. Han verkade något blyg men också väldigt omtänksam. Det enda vi gjorde var att prata lite allmänt om berget, han berättade lite grejer som jag redan visste. Lite kul kuriosa om min guide är att han trots sina ringa 24 år har varit på toppen av Kilimanjaro över 200 gånger! Vilken stålman.
Middagen åt jag tillsammans med mina Amerikanska vänner Gordon och April. De lugnade ner mig lite inför morgondagen, vilket behövdes. Efter middagen såg jag till att jag hade packat ned alla grejer som jag behövde upp till berget och att dagspackningen inför morgondagen var väl förberedd. Jag ångrar att jag inte tog med en större ryggsäck, den lilla ryggsäcken jag använder nu rymmer knappt någonting... Jag hoppas verkligen på att vädret kommer vara fint imorgon, jag har nämnligen glömt mina regnbyxor hemma i Sverige. Det har blåst under dagen idag, men det verkar som att det har gått över nu. Jag behöver intala mig själv att detta kommer att gå bra.
Imorgon börjar äventyret som jag väntat på och planerat inför i över sex månader. Det är nu det gäller och jag hoppas att allting kommer gå som det är planerat! Nu tutar vi och kör.
Afrikansk öl är faktiskt god!
Restaurangen där många trevliga middagar förtärdes.
Missa inte nästa avsnitt som publiceras imorgon! Då drar den riktiga utmaningen igång, bestigningen...
Projekt Kilimanjaro dag 2 - Jambo Africa!
Denna dag började med att jag vaknade upp, fortfarande sittandes på flyget emellan Amsterdam och Nairobi. Som tur är var planet i tid och precis som Engelskmannen hade lovat mig hittade jag snabbt till rätt gate på Nairobi airport och satte mig på planet till Kilimanjaro. Det var lite trubbel med mitt bagage innan den flighten, jag var tvungen att stå bredvid planet för att identifiera mina väskor, som kom väldigt sent. Denna flight var ca. 1 timme försenad och flygbolaget hette ironiskt nog Precision airlines. När vi väl var i luften kan jag på rak arm säga att det var den vackraste flight jag någonsin flugit. Från fönstret kunde jag skåda det majestätiska berget vars topp jag snart skall stå på, förhoppningsvis. Det var en häftig känsla att kunna skåda berget ifrån fönstret på flygplanet och veta att jag snart skall utmana toppen. Väl på Kilimanjaro airport var jag tvungen att fixa mitt visum, vilket var en grötig historia. Blanketter hit och blanketter dit, men efter någon timme var även det löst. När jag hade gått för att hämta mitt bagage och leta upp min transer gick jag förbi en desk där en proper man stod. Han kallade in mig och förklarade att man måste betala skatt på allt man tog in Tanzania. Han gick igenom mitt bagage och förklarade snällt att jag var tvungen att betala 30 dollar i skatt, vilket jag gjorde. Detta fick jag i efterhand reda på vara ett bedrägeri och att jag hade blivit grundlurad. Strunt samma, jag skall inte gräma mig över spilld mjölk.
Efter transport till hotellet och incheckning tog jag en dusch och installerade mig på hotellrummet. Hotellet är inte av hög kvalité. Det finns inget varmvatten och sängarna är stenhårda. Jag ser det som en bra uppvärmning till att sova i ett tält under en hel vecka, för snart är det dags!
Framåt eftermiddagen var det dags för det inplanerade mötet med Mr. Pius Kessy, mannen som är chef över den lokala skolan. Till honom och hans skola hade jag medtagit en stor och fin gåva som jag samlat ihop hemma i Sverige. Afrikaner har som bekant ingen koll på tid, Mr. Kessy var 1.5 h försenad men vad gör det. Han var en fantastisk man och det kändes väldigt bra att överlämna gåvan till hans händer.
Efter mitt möte med Pius kurrade magen och middagen stod på bordet. Jag träffade ett gäng härliga Amerikaner som nyss bestigit berget och åt middag med dem. De gav mig några nyttiga tips att ta med mig upp på berget. Maten var duglig, man märker att Afrikanerna försöker härma den västerländska matkulturen. Efter maten skiljdes jag åt från dessa Amerikanare och sprang runder lite på hotellet med min nya kamera i högsta hugg. Jag måste lära mig lite hur den fungerar, och övning brukar ju ge resultat.
Nu när natten har dragit in kände jag att det var dags för att göra något som jag gjort alldelles för lite på sistone, sova. Därför ligger jag som sagt här under myggnätet och svettas till ett ljud som är en blandning utav högljudda syrsor, fulla polacker och en halvknakig fläkt. Trots förhållandena tror jag att det blir en god natts sömn...
Kilimanjaro ifrån flygplanet...
Lärare på skolan, Mr Kessy och Mr Kessys fru.
Att sova under myggnät är inte det bekvämaste jag har gjort...
Projekt Kilimanjaro Dag 1 - Äventyret börjar
Klockan 20:45 lämnar flight KQ7091 Schipol, Amsterdam för att ta sig till Kenyatta Airport, Kenya. På detta plan sitter jag, Henrik Hansen och har nyss inlett mitt livs äventyr. Morgonen och förmiddagen bestod mest utav oro och pirrig mage vilket kanske inte är så konstigt. Mamma hade varit snäll och ordnat en liten avskedsmiddag med Afrikansk touch som vi smällde i oss innan vi satte av mot Kastrup. Jag var så ivrig att komma iväg att vi på vägen ner märkte att vi var extremt tidiga. Detta gav oss lite tid att åka inom Ilva i Malmö där jag och Emma hade jättekul... Nej, det är svårt att fokusera tankarna på något annat än resan, allt som kan gå fel och allt som kan gå RÄTT.
Det var lite småtufft att säga adjö till Mamma, Pappa och Emma men efter 1000 pussar och kramar kändes det OK. Emma gav mig ett brev som jag fick öppna på flyget. I brevet fann jag till min stora glädje en kärleksfull text, två superfina bilder och lite Emmaparfym som jag ska lukta på när jag känner mig ensam. Gulligt!
Flyget ifrån Kastrup till Amsterdam gick bra och de 90 minuterna jag hade att ta mig till nästa gate räckte gott och väl. Schipol måste vara den lyxigaste flygplatsen i världen, det är som en liten lyxstad fast inomhus. Jag gick från ena sidan till den andra och jag kan säga att det är tur att jag har vandringsskorna på mig, denna flygplatsen är BIG!
För tillfället sitter jag och väntar på att bli serverad min absoluta favorit - flygplansmat. Hittills verkar Kenya Airways vara ett bra flygbolag med TV i stolen framför och hyffsat sköna säten. Jag hoppas maten håller samma kvalité, är stormhungrig! Min gissning är att de släcker ner efter maten så att man kan sova en blund. Förhoppningsvis kan jag trotsa mina gamla flygvanor och lyckas få lite sömn innan vi imorgon landar i Nairobi. Jag sitter bredvid en trevlig Britt som har lovat mig att när vi väl är framme i Nairobi kommer jag att hinna med planet som skall ta mig till Kilimanjaro, trots att jag endast har 40 minuter på mig tills jag skall vara i luften igen. Han verkar rutinerad så förhoppningsvis har han rätt...
Nu börjar det lukta mat och ljudet utav uppfällda brickor kommer ifrån andra delar av kabinen, dags att äta.
CIAO!
Imorgon fortsätter den 10 avsnitt långa serien om mitt äventyr i Afrika... Don't miss it!
Bestiga Kilimanjaro - Mission accomplished
En helt utmattad men omåttligt glad Henrik har nyss kommit hem ifrån Afrika. Jag har under mina 11 dagar runt ekvatorn varit med om det bästa i mitt liv, jag har BESTIGIT MT KILIMANJARO! Så mycket planering, väntan, längtan, hopp och drömmande har nu förvandlats till verklighet och det kunde inte varit bättre.
Jag kommer inom en snar framtid att inleda en kort serie här på bloggen. Denna serie kommer vara baserad på den dagbok jag skrev på berget. Ett inlägg om dagen kommer publiceras, 10 dagar i rad. Dessa inlägg kommer vara dag 1 - dag 10 på resande fot, från avfärd till hemkomst. Jag hoppas och tror att detta kommer ge er en dataljerad blick över hur mitt äventyr har sett ut. Passa därför på att hålla dig uppdaterad!
Glädjen på toppen går inte att ta miste på!
Håll dig uppdaterad!
MVH /
Henrik Hansen
Kilimanjarobestigare
Nu gäller det!!
Tjenare Ni där ute!
Nu är det dags för det jag så länge har väntat på. Imorgon flyger jag min kos emot Tanzania och börjar mitt efterlängtade äventyr, ÄNTLIGEN! Jag har spenderat de två senaste dagarna åt att packa alla mina grejer vilket är svårare än det låter. Det gäller att packa allting taktiskt och utnyttja varje vrå av väskorna. Jag är tillåten att ta med 30 Kilo packning, och det är precis på gränsen att jag klarar denna gräns. Vågen har fått användas flitigt och väskorna har fått bantas ett par gånger. Nu hoppas jag dock att allting skall klaffa.
Det är en nervös Henrik som ger sig av imorgon. Mest nervös är jag över att det skall bli något fel vid flygningarna. Tänk så är flygen försenade så att jag missar mina connecting flights? Då är hela resan förstörd. Hårresande tanke! Tyvärr kan jag inte göra något åt sådant utan det är bara att acceptera risken.
Det är också en mycket, mycket exalterad Henrik som ger sig av. Detta är något jag väntat på och arbetat för i över ett halvår och nu är det äntligen dags. Dörren till mitt livs resa står på glänt och jag är på väg att öppna den helt.
Min tanke är att jag kortfattat skall redogöra för hur min resa ungefär kommer att se ut. Tyvärr kan jag inte rapportera om vad som händer ifrån berget, men detta kanske ger dig ett hum om vad jag gör under bestigningen.
8 Februari. Detta är endast en resdag. Jag utgår ifrån Kastrup, mellanlandar i Amsterdam och Nairobi för att sedan komma till Kilimanjaro International Airport (KIA) nästa morgon.
9 Februari. Anländer på morgonen till KIA där jag möts upp av en chaufför. Han skall sedan ta mig Moshi, byn där jag skall spendera en del tid innan min bestigning. Senare denna dag skall jag träffa Mr. Kessy från den lokala skolan. Till honom och skolan skall jag överlämna den gåva jag har samlat in här hemma i Sverige. Gåvan består mestadels av T-shirtar, pennor, kritor, suddin, tejp och gummiband.
10 Februari. Jag skall spendera denna dag på hotellet i Moshi för att förbereda mig inför bestigningen. Under dagen skall jag ta det lugnt, packa om väskorna och slipa på alla detaljer.
11 Februari. Efter en tidig frukost skall jag transporteras till byn Machame där jag påbörjar min bestigning. Jag får träffa min guide och vi ger oss iväg mot toppen. Jag kommer vandra genom skog och över åkrar tills jag kommer till Machame Camp på 3000 m.ö.h.
12 Februari. Denna dag kommer bestå utav vandring längs bergskamrar och flodraviner. När dagen lider mot sitt slut befinner jag mig i Shira Camp 3800 m.ö.h. där jag övernattar.
13 Februari. Vandringen denna dag går mycket upp och ned. Inledningsvis vandrar jag upp till "Lava Tower" 4550 m.ö.h. Sedan bär vandringen av mot övernattningsstället Barranco Camp 3950 m.ö.h.
14 Februari. På Alla hjärtans dag har jag en dag där jag inte kommer att röra mig så mycket i altitudmeter. Detta är för att acklimatisera mig med den tunna luften och öka chansen att nå toppen. Jag kommer under dagen att röra mig till Karanga Valley som ligger 4200 m.ö.h.
15 Februari. Dagen innan topparedagen. Jag kommer under dagen att vandra i branta backar upp emot Barafu Camp 4600 m.ö.h. Under vandringen kommer jag att passera vackra Karanga Valley samt Kersten- och Deckenglaciärerna.
16 Februari. Den stora dagen! Redan vid dygnets första timme påbörjas den tuffa vandringen emot Kilimanjaros topp. Tanken är att jag skall nå toppen samtidigt som solen går upp över savannen - vilken gåshudskänsla! Toppen är på 5895 m.ö.h så dagens vandring är lång och plågsam. När toppen sedan har besökts påbörjas vandringen neråt emot Mweka Camp.
17 Februari. En utmattad Henrik kommer att vandra emot parkentrén där han avtackar sin guide. Sedan transporteras jag till hotellet i Moshi för att övernatta.
18 Februari. Tidig uppstigning för att ta flyget 06:00 ifrån KIA. Flygning hela dagen med slutmål Kastrup, Köpenhamn.
19 Februari. SOVA!!!!
Nu hoppas jag att du har fått en bra överblick över när jag kommer befinna mig vart och vad jag gör under dessa 10 dagar.
Jag hoppas att alla här hemma har det bra i Sverige medan jag är borta. Jag kommer att skriva dagbok under resan som sedan publiceras här i bloggen.
Vi ses om två veckor!
MVH /
Henrik Hansen
Kilimanjarobestigare
Mycket att tänka på..
Tjenare alla ni!
Det krävs många ark papper för att skriva upp alla förberedelser som jag varit tvungen att se över. Ett av de viktigaste är dock ett som gömmer sig lite bakom ytan. Som ni säkert förstår krävs en god hälsa för att nå toppen utav Kilimanjaro. Och för att nå toppen utav hälsan krävs flera olika komponenter. De två viktigaste är 1. Träning 2. Kost. Som ni läst tidigare har jag tränat en hel del för att upprätthålla en god hälsa. Men vad har jag ätit? Givetvis har jag inte levt endast på bönor och groddar hela tiden, men jag har tänkt efter något mer vad jag stoppat i mig.
Jag, tillsammans med min familj har bland annat kommit på ett nytt sätt att få ner salladen från tallriken till magsäcken. Detta sätt är något som för mig från början lät förfärligt, men som ni vet; Livet är fullt av överraskningar! Vad jag pratar om är något så konstigt som Alger! När det först kom på tal kan ni kanske förstå min inställning till det, men efter en del tjat testade jag det. Och som jag nämnde innan - vilken överraskning! Om man bortser ifrån utseendet så är det precis som vanlig sallad fast med mycket mer smak, god smak. Dessutom innehåller det mer vitaminer och mineraler och kan användas till nästan allting. Du kan dessutom göra supersmaskiga smoothies där alger är en av ingredienserna.
En annan positiv grej som hänt i matväg är att syrran gått och blivit vegetarian. Vi andra i familjen försöker anpassa oss så mycket som möjligt runt detta vilket har gett oss nya nytta matupplevelser. Köttet har stundtals blivit bönor, (som faktiskt inte är så dumt) och fisk (som syrran trots allt äter) ser man allt oftare på familjen Hansens meny.
Smakar inte alls dumt!
Våga testa!
MVH /
Henrik Hansen
Kilimanjarobestigare
Månader blir veckor som blir dagar..
Nu är det mindre än en månad kvar till avresa och jag börjar bli riktigt taggad. Så sent som idag kom alla biljetter, vouchers och bekräftelser som trots att de är papper är så otroligt viktiga. Imorgon skall jag till vaccinationskliniken och vaccinera mig emot gula febern vilket är ett krav för att ens få komma in i Tanzania. Som tur är har jag redan många vacciner sedan tidigare utflykter omkring världen så jag behöver inte bli sönderstucken av en massa nålar.
Jag och min älskade Emma var ute i solskenet häromdagen och tog lite roliga foton som har en viss anknytning till Kilimanjaro. Jag tänkte dela med mig av ett par av dem!
Jag tränade lite klättring i klätterställningen...
Jag försöker anpassa min träning till en miljö som är så lik den på Kilimanjaro som möjligt!
Som ni ser är jag i fullt skå med mina förberedelser!
Vi hörs snart igen,
MVH/
Henrik Hansen, Kilimanjarobestigare
God jul i vintermörkret
Hallå allesammans!
Jag vill passa på att önska alla mina läsare en fantastiskt god jul och ett gott nytt år. 2009 kommer att bli ett spännande år med mycket nytt, med bestigningen av Kilimanjaro som grädden på moset.
Sidorna i kalendern från dagens datum fram till avresa börjar bli väldigt få och snart är det dags för mitt livs äventyr. Nu i dagarna skall jag betala av min resa och lämna en av de största uppgifterna bakom mig - finansieringen. Detta innebär att jag snart kommer bli väldigt fattig på pengar men strax efter bli rik på upplevelser - en bra deal! Finansieringen har trots finanskris gått väldigt bra, jag antar att folk väljer att investera sina pengar i drömförverkligande istället för aktier nu när börsen rasar. Som du säkert vet har jag ständigt sökt nya samarbetspartners och har med tiden funnit fler och fler. Dessa personer och företag står jag i enorm tacksamhet till och det minsta jag kan göra är att nämna dem alla här i bloggen.
Dessa drömförverkligare är: Forza Entreprenörskap, Malmö kongresscenter, St:Gertrud restaurang och Patisserie, Selfmade, Framsteg, Hesselberg Sverige, Stenströms, Årsringen, Naturkompaniet, Mats Carlsson, Familjen Hiltunen, Familjen Kron och sist men inte minst Dvärgschnauzern Lisa. Er hälp är guld värd, utan er hade detta varit omöjligt.
Något annat som jag också är mycket glad över är hur ryktet om mitt annorlunda projekt spridit sig. Jag har fått massor av roliga mail ifrån här och vart och folk har hört av sig och önskat mig lycka till. Ett lysanade exempel på detta är något mystiskt men mycket roligt som hände mig här om dagen.
När jag hämtade in posten ett par dagar innan julafton fanns där ett kuvert postat till mig. På baksidan av kuvertet var där fastsatt ett klistermärke föreställande en Dvärgschnauzer vilket bara det var ganska mystiskt. När jag sedan öppnade kuvertet låg där till min stora glädje en summa pengar och en lycka till hälsning. Hälsningen var signerad med namnet Lisa. Det enda problemet var att jag hade ingen aning vem denna Lisa var, och även efter vidare efterforskningar och sökande efter kryptiska texttolkningar i brevet visste jag inte vem det var. Det var först efter att ha pratat med min käre mor som jag fick tipset om att min farmor och farfar har en nära kompis vars hund är just en dvärgschnauzer. Först efter att ha ringt farmor och farfar och fått bekräftat att denna hund faktiskt heter Lisa gick det upp för mig vartifrån brevet kom ifrån.
Ett stort tack till Lisas matte som är en äkta drömförverkligare!
Denna historia har också bevisat att bloggen varit ett effektivt medel för att sprida ryktet vidare.
Med denna historia önskar jag åter igen alla en mysig jul och ett gott nytt år. Nu har lovet kommit igång och bloggen kommer säkert att uppdateras snart igen nu när jag har lite mer tid till övers.
Vi hörs om ett par dagar!
MVH /
Henrik Hansen
Kilimanjarobestigare
Snart dags...
Hallå mina damer och herrar,
Nu börjar resan inte kännas så avlägsen längre. Jag har börjat räkna dagar nu och nervositeten börjar kännas i magen alla redan. Det är endast 53 dagar kvar tills jag beger mig av och i förrgår var det exakt två månader kvar till min framkomst till toppen av Afrika. Från att vara orolig över att ekonomin skulle gå ihop har nu min orolighet omdistruberats och jag är numera väldigt spänd över alla små detaljer som kan gå fel. Tänk så blir jag sjuk? Tänk så glömmer jag försäkringsintyget, biljetterna, vaccinationskortet eller något annat viktigt? Det finns så mycket småsaker att tänka på att jag blir alldelles galen!
Det är skönt att det snart är jullov. Då kommer det bli mer tid över att syssla med viktiga saker som till allra största del är Kilimanjarorelaterat. För tillfället har jag haft en liten liten svacka där jag inte har gjort lika mycket som tidigare. Detta har berott på att det inte funnits så många väldigt brådskande saker att göra samt att min vardag fyllts med mycket annat viktigt. Dessutom tar mitt stressiga liv stundtals kol på mig vilket resulterar i en vikande ork när jag väl har tid över. Detta skall det dock bli ändring på! Jag skall kompensera det med att arbeta extra mycket nu när jag har tid. Eftersom ekonomin är till stor del redan ordnad kommer mitt arbete nu istället bland annat bestå av att nå ut till olika medier, ordna allt material jag behöver men fortfarande saknar och ordna den gåva jag utlovat till min vän i Afrika.
Innan jag avslutar detta påminner jag dig om att jag behöver DIN HJÄLP. Har du massor av gamla pennor, sudd och annat som kan komma ett fattigt barn till nytta liggandes hemma eller på jobbet? Ge dem till de behövande i Afrika och gör detta genom mig! Jag skall träffa chefen över den lokala skolan i Moshi, byn där jag bor första natten, för att överlämna en gåva som han skall distrubera ut till de fattiga eleverna. De är som han uttrycker det "in great need of school materials" och dessutom väldigt tacksamma för al hjälp de kan få.
Med detta sagt säger jag hejdå för denna gång, men håll ögonen öppna, snart kommer ett nytt roligt inlägg här på bloggen!
Vi ses!!
/ Henrik Hansen
Kilimanjarobestigare
Jul, jul, strålande jul
Hallå i vintermörkret!
Nu nalkas snart julen och en stor förhoppning kan noteras i alla små barns ögon, och i mina. Vanligtvis är jag väldigt skeptisk till julen och allt som hör till, det är så kommersiellt och mörkt och alla ska bara tjäna pengar på det. Jag är lite som Grinchen faktiskt. Men i år är mina tankar kring julen lite annorlunda, jag tror jag kan utnyttja det här kommersiella och mörka till något positivt. Hur utnyttjar jag då detta? Jo, givetvis försöker jag få julen att hjälpa mig med mitt Kilimanjaroprojekt!
Jag har skrivit en önskelista som jag skickat iväg till vår allas vän Jultomten. I år önskar jag mig inget skräp som jag aldrig kommer att använda utan jag hoppas att säcken kommer vara fylld av nyttbara Kilimanjaroprylar som jag kommer att behöva. Det finns så mycket småprylar som tar så lång tid att fixa men som egentligen inte kostar så mycket. Alla dessa har jag skrivit upp på önskelistan, jag hoppas jag kan få lite hjälp på traven!
Dessutom kan det kalla, mörka och blaskiga vädret kanske komma till nytta. Eftersom jag kommer få tampas med extrema förhållanden uppe på Kilimanjaro vore det bra om det kunde komma lite snö, eller varför inte en snöstorm här hemma som jag kunde ut och vandra i. Jag behöver verkligen vänja mig vid vad som komma skall och jag hoppas att vädergudarna kan hjälpa mig med detta. Jag kanske ska skriva det på önskelistan också? Undrar hur många som tidigare har önskat sig att i mörkret ha vinden piskandes i ansiktet och känna hur det knastrar under fötterna när man går...
Håll ögonen öppna här på bloggen så ska jag uppdatera er med mer om vad som händer här kring julen så snart jag kan!
Vi hörs snart igen,
Hälsningar /
Henrik "Grinchen" Hansen
Kilimanjarobestigare
Det börjar dra ihop sig...
Hoppas ni har det bra där ute i julstöket. Äntligen får jag tid över att skriva ett ordentligt blogginlägg. Jag ursäktar min inaktivitet den senaste veckan och utlovar som kompensation många nya roliga inlägg!
Det händer mycket inom mitt projekt. Den 31 December skall jag betala av min dyra resa, vilket innebär att jag måste driva in alla de pengar jag blivit utlovad ifrån sponsorer. Detta gör jag inte genom att ta kontakt med Bandidos utan jag skickar helt enkelt ut fakturor, det är lite bättre. Mycket av min tid fram till idag har fyllts av att söka sponsorer och det har gått bra. Nu kan jag äntligen sova gott om nätterna eftersom jag fått in tillräckligt med pengar för att få resan betald.
Träningen då? Jodå, det går framåt. Har äntligen varit nere på Naturkompaniet och fått hjälp med att inhandla ett par ordentliga vandringskängor. Jag har aldrig tidigare ägt ett par och inser nu hur obekväma ett par vanliga skor är. Med mina vandringsskor på fötterna känner jag mig som självaste Terminator! Jag har varit ute en hel del gånger och vandrat långa promenader. Detta är dels för att träna att gå så långa sträckor som jag kommer göra på Kilimanjaro, dels för att gå in kängorna och motverka skavsår. Jag har även inhandlat andra kläder som jag ska ha på mig på berget, och jag kan säga att det är tur att jag inte skall gå modevisning. Lika sköna som kläderna är, lika fula är dem. Men vem bryr sig om utseende på 6000 meters höjd?
Kommer du ihåg att jag snackade om att göra projektet även i ett välgörande syfte? Detta står jag fast vid! Jag har lyckats binda en kontakt nere i Moshi, som är byn jag bor i natten innan bestigningen påbörjas. Med honom har jag bokat ett möte och jag har utlovat honom en gåva. Han arbetar som chef på en skola i byn och gåvan skall bestå utav skolmaterial och idrottsartiklar till barnen på skolan. Detta ger mig ytterliggare en grej att göra - samla ihop gåvan till skolan i Tanzania. Här tänker jag fråga DIG om hjälp. Har du massor av pennor, idrottskläder, bollar eller sudgummin liggandes hemma som du vill glädja en behövande med? Kontakta i sådana fall mig! Jag låter detta mer än gärna bli en del av min gåva.
Detta var lite om vad som hänt och kommer hända. Jag uppdaterar dig inom kort med mer roliga saker som har att göra med mitt projekt, det finns hur mycket som helst att berätta om!
Vi hörs snart igen,
MVH /
Henrik Hansen, Mail: [email protected]
Kilimanjarobestigare
FMH
Tjenare alla ni där ute,
FMH är min egen tolkning utav Engelska FAQ (frequently asked questions) och står för Frågestund Med Henrik. Här nedanför skall jag genomföra en liten FMH så att ert nyfikna sinne kanske stimuleras litegrann!
- När sticker du? Jag lämnar Helsingborg den 8 Februari för att då flyga ner till Tanzania. Klättringen påbörjas den 10 Februari och jag beräknas sätta min fot på toppen den 17 Februari. Jag kommer sedan hem till kylan sent den 18 Februari.
- Vad kostar det? Att bestiga Mt Kilimanjaro är tyvärr svindyrt. Som ni vet försöker jag få resan sponsrad så gott som det går genom att erbjuda potentiella sponsorer en rad olika möjligheter. Enligt mina budgeteringar kommer resan kosta cirka 35 000 Kronor. Då har jag inte räknat med eventuell inhandling utav kläder, som jag även det försöker låna ihop och få sponsrat.
- Varför vill du utsätta dig själv för detta? Det finns tusentals anledningar att jag gör detta. Den mest huvudsakliga anledningen är dock att jag vill bevisa för mig själv och för många andra att man kan mer än man tror, helt enkelt att tänja på mina egna gränser. Jag är medveten om att det är ett extremt projekt men jag är också medveten om att det kommer ge mig mer än någonting tidigare gett mig. Jag har utmanat mig själv och jag får helt enkelt inte misslyckas!
- Är det inte farligt? Tja, det beror på vad du ser som farligt. Förvisso dör årligen människor i deras försök att ta sig till toppen, men detta är oftast en kombination emellan väldigt dåliga förberedelser och en enorm otur. Det farliga med att bestiga Mt Kilimanjaro är den stora risken att drabbas av Höjdsjukan. Detta får du när hjärnan inte hinner anpassa sig efter den succesivt krympande syrehalten i luften. I värsta fall kan detta utmynna i döden, men har du en proffessionell guide med dig och är ärlig mot dig själv så vänder du om i tid. Jag kan tillägga att i princip alla får höjdsjukan men så länge symptomen inte är för kraftiga kan man fortsätta. Det går inte att förutspå hur bra du kommer att klara höjden utan detta är rent genetiskt, det är bara att hoppas! För övrigt är det en väldigt om nästan obefintlig fallrisk så där har jag ingenting att oroa mig över.
Här kommer en liten film som visar hur höjdsjuka kan se ut:
- Hur kom du på ideén? Idéen var en tankelek som blev verklighet. Jag var inne på att göra något helt annat men bestämde mig att jag ville göra någon mer spektakulärt än detta. Då dök tanken om Kilimanjaro upp och jag delade med mig utav den till en hel del kompisar. Idéen bemöttes nästan utan undantag med ett skratt som att "Vilken dum idé, du klarar aldrig det". Det var detta, tillsammans med en stor fascination utav Afrika samt en vilja att utmana mig själv som motiverade mig att fatta beslutet - Jag skall bestiga Mount Kilimanjaro.
- Ska du göra det själv? Ja, man kan säga att jag ska göra det själv. Hela mitt projektarbete är inte bara att sätta foten på toppen utav Kilimanjaro utan det mest omfattande är egentligen att förbereda mig både fysiskt, ekonomiskt materialistiskt samt psykiskt. Givetvis kommer jag ha en guide med mig som visar mig vägen emot toppen, men hela förarbetet genomförs utav mig, ensam. Jag är inte informerad ännu om det bara kommer vara jag och guiden som tar oss ensamma upp emot toppen eller om jag tillsammans med andra klättrare kommer bilda en grupp. Att jag valt att göra detta ensam är inte för att jag inte har några kompisar, utan av en helt annan anledning. Jag tycker att det är mer prestigefyllt att göra det själv. Dessutom är det svårt att synka ett arbete där både ekonomi och material är inblandat då alla har olika förutsättningar. Det blir mer utvecklande för mig om jag gör det själv, då har jag lyckats pådriva ett projekt aldelles ensam utan någon som säger åt mig vad jag ska göra.
- Hur högt är det? Hur lång tid tar det? Vart ligger det? Är det kallt? och alla andra faktafrågor... Här gör jag det enkelt för mig. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kilimanjaro. Där kan jag lova att du kan hitta all fakta du undrar över och lite till. Ibland är Wikipedia min bästa vän.
Är du galen? Denna fråga dyker upp lite då och då vilket jag tycker är ganska roligt. Svaret på frågan beror helt på hur du ser det, men jag tycker inte jag är galen. Eller kanske lite, men i så fall anser jag också att man måste vara lite galen för att lyckas åstadkomma något häftigt här i livet. Du får svara på denna fråga själv - Tycker DU att det är galet att ge sig på världens högsta fristående berg, världens högsta "peak" som är nåbar utan avancerad klättring, The roof of Africa? Tyck till!
Detta är nog de 8 frågor som jag oftast får höra och nu hoppas jag du har fått lite mer kött på benen. Har du fler frågor är du givetvis välkommen att antingen kommentera inlägget eller skicka ett mail, [email protected].
Vi ses!
MVH / ´
Henrik Hansen
Kilimanjarobestigare
Intervju med Kilimanjarokämpar
Goddagens mina damer och herrar
Det kom ett brev... (egentligen ett e-mail, men brev låter bättre).
Min kompis Johanna Eriksson som precis som jag går på Procivitas har varit på en mycket spännande semester i Afrika, landet vars topp jag skall bestiga. När hon var på flygplanet hem träffade hon på ett Holländskt par som hade bestigit Kilimanjaro. Snäll som Johanna är valde hon att intervjua dem för att sedan ge intevjun till mig - Tack Johanna! Självklart vill jag att även Ni skall ta del av intervjun, därför följer den nu nedan.
- Grattis, ni har bestigit Afrikas högsta berg! Hur var det? - Regnigt!
- Vilken rutt tog ni? - Vi började vid Machame gate och tog Machame-rutten. Det tog 6 dagar, 5 dagar upp och en och en halv dag ner.
- Vilken höjd började ni på? - Mchame gate ligger på 1800 meters höjd. Så vi klättrade totalt drygt 4000 meter.
- Hur påverkades ni av höjden? - Maarten blev höjdsjuk och mådde inte så bra. Anna påverkades inte så mycket, men det kan man aldrig veta i förväg, hur mycket höjden kommer att påverka en.
- Hade ni tränat och förberett er mycket? - Vi klättrar ganska mycket hemma. Visst underlättar det att vara vältränad, men i slutändan är det inte det som avgör om man når toppen, utan hur väl man klarar höjden.
- Jag har en kompis som ska bestiga Kilimanjaro i februari. Har ni några tips till honom? - Februari, det borde vara den perfekta tiden! Vi råkade ju tyvärr ut för de regn som vanligtvis kommer i november. Sen börjar de långa regnen i mitten av mars, så januari och februari är den bästa tiden. Annars är vårt tips att gå väldigt, väldigt långsamt. De säger hela tiden ‘pole pole' (långsamt, långsamt) och man blir helt galen för att det är så löjligt slött, men sedan i slutet är den takten ändå för snabb! Önska din kompis lycka till med bergsbestigningen!
Som ni noterar är Höjdsjukan en riktig bov som kommer bli min största konkurrent. Jag hoppas att genom att lägga till en extra acklimatiseringsdag i bestigningen kunna hålla mig undan höjdsjukan någorlunda!
Struktur och ordning
Idag har jag tagit mig själv i kragen och satt pansar runt min akilleshäl som är att jag är helt ostrukturerad och oorganiserad. Jag har gjort ett tappert försök att ge mig på excel, och med mycket hjälp ifrån min käre far har jag lyckats någorlunda. Vanligtvis brukar jag spruta idéer och jobba på med allt jag har att göra men jag skriver aldrig ner något så jag vet vad jag har gjort och vad som behöver göras. Inte förens idag. Nu har jag skrivit ner vilka sponsorer jag har, vilka potentiella sponsorer jag har, gjort en budget, gjort en packlista och mycket mer. Detta har inneburit att jag har insett att min flickvän Emma faktiskt har rätt när hon säger att det är bättre att ha saker på papper än i huvudet. Jag får försöka att göra det till en trend att hela tiden dokumentera vad jag gör så att jag får en bättre bild av vad som behöver göras.
Såhär ser jag ut när jag försöker få lite struktur på mitt arbete. Det är svårare än det ser ut!
För övrigt har skolan åter igen kickat igång vilket innebär att schemat är smockat och jag får anstränga mig för att finna tid att arbeta med Projekt Kilimanjaro. Jag hoppas att det lugnar ner sig så småningom så att jag får mer tid att göra det jag egentligen vill, ja det vet ni ju antagligen redan vad det är. Jag har trots mitt fulla schema lyckats arbeta en del med mitt älskade projekt och det senaste är att jag har börjat förhandla en del med både Forza så som Stenströms, vi får se vart det leder...
Mer uppdateringar och fler bilder kommer snart!
På återseende,
MVH /
Henrik Hansen
Organiserad Kilimanjarobestigare
