16 / 2 - 2009 skulle visa sig bli en av de bästa och jobbigaste dagarna i mitt liv. Dagen som jag har tänkt på i ett halvår började med uppstigning strax innan klockan 12 på natten. Tyvärr hade jag knappt sovit en blund i natt eftersom vinden viner som en flygplansmotor och snön piskar så det smäller i tältet. Det var tur att jag hade lagt fram så pass mycket kläder som jag hade gjort, det behövdes minst sagt. Innan vi gav oss iväg emot Uhuru peak, toppen av Kilimanjaro, tvingades vi trots dålig aptit att trycka i oss några kakor för att få lite extra energi. Jag förstod direkt efter avfärd att detta skulle bli enormt tufft och att det skulle krävas något extraordinärt för att klara av det. Guiden berättade att det var extremt dåliga förhållanden och visst var det tufft. Jag har aldrig tidigare mött en sådan kyla och en sådan vind. Vinden gjorde att snön kändes som en läderpiska som ständigt slogs emot kinderna. 
Färden gick i totalt mörker och ingen sade någonting. Det var något mystiskt med stämningen, alla kände inom sig att en gastkramande utmaning stod på tröskeln. Vi vandrade pole pole (sakta) med våra pannlampor som gjorde att vi kunde se fötterna framför oss. Efter någon timmes vandring försattes min kropp i en slags trans. Det enda jag såg var fötterna framför mig, det enda jag kände var den enorma värk jag hade i mina förfrusna fingrar och i huvudet fanns bara en sak - toppen. När vi var runt 5000 m.ö.h. började jag bli akut illamående och spydde genast upp det lilla jag hade kvar i magen. Trots blixtrande huvudvärk och illamående var det fortfarande bara en sak som gällde - toppen. Vi vandrade och vandrade och visste i princip ingenting om var vi var eller hur mycket det var kvar, allt vi såg var fötterna framför oss. När man orkade öppna munnen och fråga guiden hur mycket det var kvar blev man bara besviken. Jag frågade en gång och fick svaret fyra timmar kvar till Stella point. Därifrån planar det ut lite och är endast en timme kvar till toppen. När jag trodde det hade gått åtminstone två timmar frågade jag igen. Då fick jag svaret 3 timmar och15 minuter kvar till Stella. Det kändes nästan som att tiden stod stilla. Vi försökte att vila så lite som möjligt och hela tiden ta nya steg emot toppen.
 
En evighet gick, och sedan ytterliggare en evighet. Jag stannade för att försöka spy upp den sista magsyran som fanns kvar i kroppen och mådde därefter något bättre. Guiden sade att det nu var två timmar kvar till Stella Point. Plötsligt hände något. Det var som att jag hittade en extra knapp någonstans på kroppen där det stod vilja och adrenalin. Jag ökade takten lite och kom in i ett bra tempo. Jag blev mindre illamående och guiden sade till mig: "Now you are strong". Mina Amerikanska kompanjoner hamnade lite på efterkälken och jag pumpade på mot toppen. Jag kände inte längre mina fingrar, vilket oroade mig. Jag stoppade händerna i armhålorna för att vinna lite värme men det hjälpte ingenting. För ett tag sedan kändes allting hopplöst och hela kroppen sade till mig; gå ner. Nu verkade viljan ha övertalat kroppen att hänga med till toppen och ingenting kunde stoppa mig. Guiden uppdaterade mig då och då; 1 h and 40 to Stella.. 1 h and 20 to stella.. Och så fortsatte det. Jag sa till honom att inte jag inte ville stanna vid Stella eftersom jag inte vill komma ur det goda tempot jag hade kommit in i. Min guide William var tyst ett tag så jag frågade honom hur mycket vi hade kvar till Stella. Då sade han; we've already past Stella! Det var alltså mindre än en timme kvar till den stund jag tänkt på i evigheter. 
Nu blev marken något planare och kontrasten emot den tidigare branta uppförsbacken gjorde att det kändes som att man vandrade i nerförsbacke. Nu hade jag insett att jag skulle nå toppen och ångade på som en maskin. Höjdsjukan gjorde mig sentimental och tårarna rann längs kinderna och frös sedan till is när jag insåg att jag skulle klara det. Det kändes som att jag nästan sprang mot toppen. 
I mörkret kunde jag plötsligt skymta en skylt. Denna skylt hade jag väntat i evigheter på att få se på riktigt. Jag hade sett tusen bilder på google men att se den i verkligheten var en extremt mäktig känsla. Klockan var runt 6 och jag stod nu vid den skylt som sade: "congratulations, you are now at Uhuru peak 5895 amsl". Det är fantastiskt hur en ful träskylt kan vara så vacker. Jag var nu på toppen utav Kilimanjaro och hade förverkligat min stora dröm. På toppen hjälpte William mig att ta några bilder framför skylten. Vi kom upp till toppen i perfekt timing till soluppgången. Det var ännu bättre än vad jag hade tänkt mig, att se solen gå upp över Afrika. Tankarna gick tillbaka till Lejonkungen och "Circle of life" och tårarna blandades med skratt. Ett stort eldklot bortom horisonten steg upp emot skyn och jag ville att detta ögonblick skulle vara för evigt. Tyvärr gör den tunna luften att kroppen mår fruktansvärt dåligt när man är på toppen, därför var jag tvungen att ge mig av neråt efter uppskattningsvis 15 minuter. De 15 minuter jag spenderade på toppen är antagligen de bästa minuterna i hela mitt liv.
Nervägen var även den extremt jobbig. Nu var resans mål avklarat och längtan till att nå toppen förvandlades till hemlängtan. Nu när solen hade gått upp kunde man se det karga landskap man hade gått i. Snön och lavasanden man gick i gjorde att man nästan kunde kasa ner till Barafu camp. I Barafu kände jag en lättnad att vara nere på "fast mark" igen och fick ungefär en timme till att vila, i väntan på mina Amerikanska kompanjoner. De hade till sin stora glädje också nått toppen. Vi slängde i oss något att äta och fortsatte sedan neråt emot Mweka camp, 3100 m.ö.h.
Vandringen ner till Mweka var resans tråkigaste. Alla muskler i kroppen värkte och det ösregnade, så som det bara kan göra i Afrika. Allting blev genomblött och den tidigare snötäckta marken blev till gyttja. Liksom på uppåtvägen gick tiden långsamt och man bara gick och gick i regnet. Vi gick hela vägen ner till regnskogen där vi till slut fick krypa in i våra tält. Det var underbart att få byta till torra kläder och vila benen lite. Vid det här laget hade vi vandrat mer än 15 timmar denna utmattande dag, men det var väl värt det. 
I Mweka camp serverades vi en tidig middag. Liksom tidigare värker hela kroppen och man får kämpa för att ens kunna resa sig upp. Jag kan konstatera att tre av mina fingrar har fått köldskador och har svullnat upp, trots att jag hade tre par vantar på min under toppbestigningen. Jag tror aldrig jag har behövt sova så mycket som jag behöver nu, därför tänker jag allaredan (18:20) låta kroppen få den sömn den förtjänar. Imorgon behövs nya krafter för att ta sig ner till Mweka gate där vi skall bli upphämtade och transporterade till hotellet.
Nu sätter jag punkt för en av de bästa dagarna i mitt liv. Lala Salame!


Drömmen är förverkligad!

Jag och min guide William är lyckliga på toppen av Afrikas stolthet.

Totalt täckt av snö och is stoltserar jag på toppen framför världens vackraste soluppgång.

Mina sponsorer fick också följa med mig upp på toppen!

Solen börjar visa sig...

... och snart är världens vackraste soluppgång ett faktum.

Mäktiga glaciärer på toppen.